Hej finisar! Vet ni vad jag verkligen har börjat uppskatta i mitt liv? Att gå upp tidigt! Jag har dom senaste veckorna gått upp klockan 6 varje dag! Börjar med att gå ut med min hund så hon får kissa av sig sen tar jag mig en stor kopp kaffe och kollar på gårdagens avsnitt utav love island. Efter det gör jag det mesta på min att-göra-lista och när jag sen är klar med allt så kan jag bara ta det lugnt och se en serie eller vad som helst innan min ensamtid tar slut. Ja men typ så ser varje vardag ut för mig just nu och jag känner mig inte alls lika stressad + att jag längtar till varje morgon haha jag vet ni tycker säkert jag är jättekonstig men det är så mysigt att gå upp tidigt.

Idag är jag dock något segare, jag har höjt min medicin som jag äter nu och har känt mig yr och skakis i flera dagar fram och tillbaka men det är bara att stå ut, kroppen vänjer sig väl snart. Jag har såklart gått upp tidigt idag med som den vanliga rutinen men kaffet har inte hjälpt idag så att säga. Jag ska iallafall snart fixa i ordning mig för att jag har tid hos psykologen vid 14 men fick faktiskt be mamma köra mig idag eftersom jag är så skakis och yr, bara att bre min macka i morse var som ett träningspass haha ni skulle sett mig! 😂 MEN Louise det är inte normalt att skaka så mycket?! (tänker ni säkert nu). Jo alltså har varit med om det här 1000 gånger som biverkning av mediciner. Nu äter jag en mot min panikångest om ni undrar jag har haft extrema problem just med panikångest både mitt på dagen, där jag bara från ingenstans kan få upp bilder ifrån traumatiska händelser jag varit med om men mest på natten när jag bara vaknat och trott jag ska dö. Kanske delar med mig to much men sanningen kommer man längst med och jag är ganska säker på att jag inte är ensam! Jag har inte haft någon sån attack sen jag började med den här medicinen iallafall så att vara skakis just nu kan ändå vara värt.

Så det här inlägget gick alltså ifrån att det skulle bli ett vanligt torrt vardagsinlägg till lite mer privata saker i mitt huvud man kan helt enkelt bli suprised när jag öppnar munnen ibland eller ja som i detta fallet hjärnan?! Jag är helt säker på att ni kommer läsa det här inlägget och tänka "Fan jag är rätt normal ändå om man jämför med Louise"! 😂❤ Haha nej jag ska sluta nu kommer nog inte kunna reda ut min virriga hjärna idag men det jag kan säga är iallafall att jag är otroligt tacksam att ni läser min blogg att min statistik har höjts ganska mycket det senaste och alla fina underbara kommentarer! Ni gör mina dagar! Hoppas ni mår bra och snälla säg att det finns någon där ute som är lika konstig som mig! 😉❤

Vad mammsi bjöd på i söndags! (inga passande bilder till inlägget haha)

//Louiseelinore <3

Bilder på mig från långfredagen.

Jag vill bara börja med att säga att innan ni läser det här inlägget så kan det vara känsligt och känner du att du inte klarar av att läsa om ätstörningar och sånt, DONT!

Det var så himla roligt att köra det nya träningsschemat igår även om det var svåra övningar och det kommer ta ett tag innan man får in dom till 100%! Skönt med nytt! Målet är att vara nöjd med min kropp till Grekland i Augusti. Och nej jag är inte ute efter att bli "smal", absolut inte! Kommer aldrig att kunna bli pinnsmal på grund av att jag är både bredaxlad och har former naturligt. Jag tycker att det viktigaste är inte hur man ser ut utan att man tar hand om sig själv försöker äta hälsosamt (inte överdrivet) och så länge man är nöjd med sig själv och mår bra så ska man aldrig någonsin lyssna på någon annans åsikter om sin kropp! Nånting som gjorde mig riktigt ledsen när jag gick upp i vikt var att jag fick höra att mina "vänner" pratade med andra om det bakom min rygg. Jag hade typ önskat att jag inte fick reda på det men tyvärr så kommer oftast sånt fram ändå. Men nu känner jag bara att fyfan va töntigt att man ska lägga energi på hur andra ser ut. So what jag gick upp i vikt men varför skulle det egentligen vara en stor grej? Fokusera på sånt som är viktigt istället här i världen. Det bevisar ju bara hur tråkigt liv dom måste ha!

Jag tycker det är riktigt jobbigt att skriva öppet om sånt här för det kan finnas folk som misstolkar och tar illa upp, vilket är tråkigt. Tanken var att jag skulle skriva ett inlägg med vad jag hade för mig idag men blev sentimental istället. Jag har liksom alltid haft nån typ av ätstörning i mitt liv. När min mamma och pappa skiljde sig när jag var ca 11 år gammal så gick jag upp i vikt, det var en jobbig tid helt enkelt och jag mådde inte alls bra. När jag sedan kom in på min mammas telefon (kommer inte ihåg varför) och läste ett sms hon hade skrivit till en ny kille hon träffade så hade hon skrivit nånting med att jag var överviktig och det smset tog riktigt hårt på mig. Jag blev riktigt ledsen att min egna mamma pratade om mig på det sättet. Så när jag var 12-13 år gammal så rasade jag i vikt, åt knappt nånting rörde på mig extremt mycket. Tror faktiskt inte någon någonsin förstod hur jag plågade mig själv utan att äta. Jag blev smal men kände mig alltid tjock ändå och så har det liksom hållt på. Mitt sätt har varit att äta mycket utåt sen antingen spytt eller svält mig själv för att gå ner i vikt igen under vissa perioder. Det är typ inte förens nu jag har förstått att det var en ätstörning. Men när jag gick in i väggen totalt 2015 och blev inlagd på psykiatrin för det hade gått så långt med mitt mående så började jag gå upp igen men den här gången spelade det liksom ingen roll att jag försökte svälta mig själv för medicinerna jag åt (alla 1000 olika sorter jag fick testa) fick mig att gå upp i vikt ändå oavsett och det fick mig att må ännu sämre. För i mitt huvud så har det aldrig varit okej för folk i min närhet att gå upp i vikt. Har alltid fått pikar av släktingar om man gått upp nått kilo på grund att att för dom var man bara fin om man var smal. Har även vuxit upp med en mamma som hade extrema ätstörningar vilket också fått mig att känna att det inte är okej att ha några kilo extra. Vill också bara säga att jag inte är arg på min mamma för det idag utan vi har en bra relation nu.

Jag har enda sen jag gått upp i vikt haft svårt att visa mig ute i mellan åt. Jag har varit rädd att folk som kände mig när jag var "smal" ska tycka att jag är riktigt ful och speciellt släktingarna som alltid varit så himla ytliga. Och att jag mått så dåligt på grund av en sån liten sak det senaste är ju bara sjukt! Jag vet inte vad jag hade gjort utan min älskade syster helt ärligt för varje gång jag mått extremt dåligt över min vikt (annat också såklart) så finns hon där direkt. Hon gör allt i sin makt för att få mig glad igen och hon kämpar dagligen med att trycka in i mitt huvud att jag är fin som jag är och jag är så evigt tacksam för det! Jag vet inte vad jag hade gjort utan henne! <3 Ju mer hon trycker in det i mitt huvud ju mer förstår jag att det är så. Det är helt sjukt hur mycket tid jag lagt från mitt liv på att hata mig själv/ straffa mig själv för jag alltid känt mig helt jävla världelös och ful men jag måste sluta trycka ner mig själv och du också! Du som läser det här och har lika dåligt självförtroende som mig... DU är fin som du är! Slösa inte ditt underbara liv på att hata dig själv! För varför skulle du vara sämre än någon annan? Jag finns här! Börja istället tänka på allt positivt om er själva! Kolla dig själv i spegeln och se det vackra. Tänk på allt fint du gjort för andra och börja bry dig mer om dig själv! För det är så himla viktigt att vara egoistisk ibland! Det här är nog det mest privata inlägget jag delat med mig utav på min blogg men måste erkänna att det var så skönt att skriva av sig om nånting som fått mig att må dåligt under hela mitt liv och jag hoppas av hela mitt hjärta att ingen tar illa vid sig eller mår dåligt av att läsa det här inlägget!

DU ÄR FANTASTISK OCH VACKER SOM DU ÄR! <3

//Louiseelinore <3