You´re not gonna win

Tankar

Hej finisar! Jag är fortfarande inte pigg men behöver ändå skriva av mig lite. Jag känner mig väldigt nere just nu och det är därför jag inte riktigt orkar svara på mejl och kommentarer så väntar ni på svar här på bloggen eller svar om samarbeten i mejlen så vet ni varför, men jag kommer att komma tillbaka snart behöver bara lite tid och kanske ta det lite när jag orkar...

Anledningen är iallafall det här om min lillebror, har ni följt mig sen i höstas så har ni antagligen läst mina arga "skriva av mig" inlägg då. I går fick jag ett samtal av polisen där jag fick göra ett förhör och så berättade dom också att dom tagit upp fallet igen. Jag tycker det är lite svårt att göra ett förhör om allt då jag själv inte sett dom värsta sakerna med egna ögon men eftersom jag var anmälaren så ringde dom upp mig först, men idag under dagen har dom även ringt upp andra vittnen runt omkring. Min lillebror fick åka in på ett förhör för ett tag sen, det var en advokat som hämtade upp honom helt oförberett i skolan och hans lärare fick följa med som trygghet. Måste ändå säga att det är så himla bra att dom gör så så ingen annan kan påverka vad barnen ska säga! Sen efter det har vi inte hört något men dom förklarade för mig att det har varit mycket.

Jag är verkligen inte ledsen och deprimerad över att dom tagit upp fallet igen utan det är bara så himla jobbigt att gå igenom allting en gång till. Att tänka på vad min älskade fina lillebror har fått vara med om. Jag kan inte förstå hur en människa kan vara så hemsk! Hur kan en människa som gör så ens få existera?! Jag är inte bara ledsen och deprimerad utan också extremt arg, vill bara ta den smärtan han går igenom själv för han är bara 8 år gammal, han har hela livet framför sig och allt han ska behöva tänka på är vilken vän han ska leka med efter skolan och allt roligt han kan göra som barn. Den enda gången han ska vara ledsen är när han kanske inte får den leksaken han vill ha ifrån affären som han sen kan komma över efter en stund eller att han inte får stanna uppe hur länge han vill på kvällen. Men den smärtan han har inom sig för att en vuxen människa har valt att skada honom så illa gör fruktansvärt ont i mig! Också den där brutala ångesten över att jag inte vetat det här tidigare äter upp mig inifrån. Jag vet att det inte är mitt fel men jag är också så besviken på dom som vetat och inte sagt någonting. I mina ögon är det så svårt att förstå hur man inte kan göra någonting när man vet att ett barn blir illa behandlat...

Nu är det viktigaste att min lillebror får det så bra som möjligt, så han slipper vara rädd och så han en dag kommer förstå 100 % att ingenting var hans fel, vuxna människor har inte alltid rätt, vuxna människor kan vara riktigt riktigt hemska! Han har oss iallafall och han kommer alltid att ha det så länge vi lever och att se hur glad han blir av att vara med sina syskon är iallafall så skönt att se. Vi är hans största trygghet just nu och vi älskar honom mer än livet och gör allt för att visa det. Även min hund är en stor tröst för honom, dom är bästa vänner och han skiner upp som en sol så fort han ser henne. Dom vill alltid sova nära varandra och även om han kan vara lite för klängig på henne så har hon världens tålamod och låter honom, för hon kanske vet att han behöver kärlek.❤ Jag behövde skriva av mig som sagt hoppas det kommer lite mindre deppiga inlägg snart och jag hoppas att ni mår bra!

//Louiseelinore <3

Gillar